ETHNONYM: Turkar

De tatariska folk som lever i Kina utgör endast 1 procent av alla tatariska folk. 1990 uppgick den tatariska befolkningen i Kina till 4 837 personer, en ökning från 4 300 personer 1957. De flesta tatarerna bor i städerna Yining, Qoqek och Urumqi i den autonoma regionen Xinjiang Uigur, men fram till början av 1960-talet vallade ett antal av dem boskap, också i Xinjiang. Det tatariska språket tillhör den turkiska grenen av den altaiskaTatarerna har inget eget skriftsystem utan använder sig av uiguriska och kazakiska skrifter.

I de tidigaste kinesiska referenserna till tatarerna, i dokument från 700-talet, kallas de "Dadan". De var en del av det turkiska khanatet tills det föll samman omkring 744. Efter detta växte tatarerna i styrka tills de besegrades av mongolerna. Tatarerna blandades med boyar, kipchak och mongoler, och denna nya grupp blev de moderna tatarerna. De flydde från sitt hemland iregionen kring floderna Volga och Kama när ryssarna drog in i Centralasien på 1800-talet, och vissa hamnade i Xinjiang. De flesta tatarer blev stadshandlare med boskap, tyg, pälsar, silver, te och andra varor till följd av de handelsmöjligheter som skapades genom de sino-ryska fördragen 1851 och 1881. En liten minoritet av tatarer drev boskap och odlade. Kanske en tredjedel av tatarernasblev skräddare eller småproducenter och tillverkade t.ex. korvskinn.

En tatarisk familjs stadshus är gjort av lera och har ugnskanaler i väggarna för uppvärmning. Inuti är det tapetserat med gobelänger, och utanför finns en innergård med träd och blommor. Vandrande boskapsskötande tatarer bodde i tält.

Tatarernas kost består av speciella bakverk och kakor samt ost, ris, pumpa, kött och torkade aprikoser. De dricker alkoholhaltiga drycker, en gjord av fermenterad honung och en annan av vin från vilda druvor.

Även om de är muslimer är de flesta tatarerna monogama. Tatarerna gifter sig i brudens föräldrars hus och paret bor vanligtvis där tills deras första barn föds. I bröllopsceremonin ingår att bruden och brudgummen dricker sockervatten för att symbolisera långvarig kärlek och lycka. De döda begravs inlindade i vitt tyg och medan Koranen läses kastar deltagarna handfullar avav jord på kroppen tills den är begravd.

Bibliografi

Ma Yin, red. (1989). Kinas minoritetsnationaliteter, 192-196. Beijing: Foreign Languages Press.

Redaktionspanelen för frågor om nationella minoriteter (1985). Frågor och svar om Kinas minoritetsnationaliteter. Peking: New World Press.

Schwarz, Henry G. (1984). Minoriteterna i norr Kina: en översikt, 69-74. Bellingham: Western Washington University Press.